Allsvenskan: AIK vs Djurgårdens IF 1-1

Så var då äntligen dagen med det stora D:t här. Kalendern där en stor tuschröd ring omringade datumet den 24:e. Det spekulerades redan i somras, när AIK i juli började sin formtrend efter debaclena mot Elfsborg (x2), att derbyt i slutet av september kunde vara en ren och skär seriefinal. Detta med endast fyra omgångar kvar. Ju närmare derbyt vi har kommit desto närmare har AIK och Djurgården varit varandra poängmässigt. Ett poängavstånd som hade krympt till 1p inför matchen.

Det har av media kallats "århundradets derby". Det var länge sen som de båda lagen var, a) direkt indragna i guldstriden samma säsong och, b) mötte varandra i ett derby så sent på säsongen. Vid en anblick av 2000-talet så kan man gå tillbaks till säsongen 2001 för att bocka av det första kriteriet. Då efter en svag vårsäsong så malde AIK-maskinen ner allt motstånd under hösten, likt denna säsong, och slutade tillslut 3:a och Djurgården tog 2:a-platsen. Dock möttes man inte sinsemellan under sluttampen. Det talas om att man får gå tillbaks enda till 60-talet för att fylla båda kriterierna, iaf i fotbollsektionerna. Man glömmer ju lätt att hockeyn i Stockholm tidigare var vad fotbollen är idag, publikmässigt och det stora medieintresset. Hockeyslutspel har även den perfekta tävlingsmässiga designen för att båda kriterierna ska fyllas. De senaste 10 åren så har det hänt två gånger att AIK och Djurgården har mötts i slutspelet. 1997 vann AIK och 2001 vann Djurgården. Dra tillbaks klockan till 80-talet så möttes man en handfull gånger i slutspelen, bland annat 1984 i finalen där AIK gick segrande, och det var även här båda lagens supporterföreningar och kulturer starkt växte fram. Men tillbaks till gårdagens fotbollsderby. Jag kan konstatera att på förhand var det här derbyt det viktigaste inom fotbollen, iaf under min levnad. Möjligtvis finns ett undantag och det var när lagen möttes i 2003 års Svenska Cupen final. Djurgården vann efter golden goal då, personligen en av de värsta förlusterna jag upplevt.

Under förra veckan så drömde jag om derbyt. AIK dominerade bollinnehavet och skapade chanser men fick inte in bollen i drömmen. Ribbträffar och räddningar på mållinjen men inget mål. Matchen slutade 0-0 och en besviken Maverick vaknade upp. I söndags hittade jag FIFA07 på datorn och valde att spela det kommande derbyt. Trots ringrostighet så satte jag spelnivån på det svåraste, eller "världsklass" som det heter. Jag, AIK, dominerade bollinnehavet och skapade chanser. Vad händer? Datorn, Djurgården, får en chans på kontring och gör mål. Matchen slutar tillslut 2-2 efter upphämtning från min sida. Skottstatistik och bollinnehav dominerades av undertecknad medan Djurgården hade "datortur". Känner ni igen dessa tendenser?

Energin som var inför matchen skulle iaf få sitt utlopp, både för ledare, spelare och framförallt oss fans. Media hade givetvis bidragit till detta då sportsidorna fyllts med "derbynyheter". Det var på något sätt antaget att ett lag skulle gå segrande till skillnad mot andra derbyn, där kryss som det vanligast resultatet brukar nämnas. Det här var en "vinn eller försvinn"-känsla där matchen endast kunde sluta på två sätt, inte tre. Detta var även något som jag märkte av från polare, AIK:are som Djurgårdare. Som media, experter och andra fotbollstyckare sa på förhand, vinnaren tar hem allsvenskan. Det var liksom det priset som var på spel (även om det givetvis inte är någon garanti). Som sagt, all energi som samlats skulle äntligen få komma ut där ett lags supportrar skulle få vara i himlen och det andra i helvetet. Så var det tänkt. Istället blev det en oavgjord tillställning, kalla det ett antiklimax då anspänningar och annat skulle försvinna, oavsett om det skulle gå bra eller dåligt. Istället så är tabellen precis som den var innan matchen.

Som Sambuca hade skrivit inför matchen så möttes spelarna av en enorm inramning när de äntrade Råsundas gräs. Djurgårdsfansens tifo räknas som ett medan AIK-fansens måste räknas som tre. Den södra läktaren var inte dålig men de Norra, Östra och Västra läktarna var outstanding. 'TIME FOR HEROES' stod det mäktigt över den norra läktaren samtidigt som bengaliska eldar tändes och supportrar höll upp svartgula färger och flaggor längs de norra, östra och västra läktarna. Södra övre var även den svartgul. Det påtalades inför matchen att AIK:arna hade köpt upp även Djurgårdens biljetter vilket blev påtagligt i fördelningen av säsongens bästa publiksiffra, hela 34 116 personer som är den tredje högsta derbysiffran under 2000-talet.

AIK ställde upp med i stort sätt sin givna startelva. Avstängda Kenny Pavey och Daniel Arnefjord ersattes utav Pablo Monsalvo (i konkurrens med Mats Rubarth) och Nicklas Carlsson. Det var även spekulation vilka ytterbackar som skulle starta. Det blev Patrik Karlsson och Jimmy Tamandi som har spelat mest frekvent under säsongen då Markus Jonsson dragits med skadebekymmer. Det kändes skönt att Tamandi skulle starta (trodde att jag aldrig skulle säga det) då han besitter en enorm derbyrutin. Det är viktigt att ha några killar i laget som varit med i dessa typer av matcher då det skiljer sig från att spela mot BP eller GAIS. Daniel Tjernström är en annan sådan spelare. Djurgårdens var ute efter att lura Herr Norling då när man publicerade startelvan hade formerat den i något som liknade en 4-3-3 uppställning. Dock visade det sig vara en 4-2-3-1 uppställning i själva verket där Mikael Dahlberg låg ensam på topp. Bakom honom så låg Daniel Sjölund i en offensiv mittfältsroll. Tanken var han dels skulle störa Dulee Johnson i AIK men även att ta skott och framförallt fördela till yttrarna Enrico och Mattias Jonson som tränare Siggi Jonsson placerat på "fel" sidor. Högerfotade Jonson på vänstern och vänsterfotade Enrico på högern. Tanken självklart att de skulle skära in i banan samtidigt som ytterbackarna Tauer och Davids skulle komma på kanterna. Det var iaf tanken...

AIK började bäst och lekte leken "försök ta bollen". Om man inte klarar att ta bollen efter 15 pass så får man ett gult kort. Djurgården fick tre stycken i början av matchen. Det var så det såg ut. AIK spelade sitt kvadratspel där man lugnt och sansat rullar boll i försvarslinjen via Dulee Johnson. Han känner av trycket om han kan avancera, vilket är det ultimata, och hitta vidare djupledsalternativ och öppna upp kanterna samtidigt som ytterbackarna går offensivt. Vid press kan han alltid passa hem där backarna har fyra alternativ. 1) Att slå en kort pass till närmaste ytter, 2) att slå en krossboll till motsatt ytter, 3) att slå den på Óbolo eller 4) att passa till Örlund i målet som slår långt på Valdemarín (detta har resulterat i 2-3mål). Det är just processen som följer om Dulee blir pressad som blivit mycket bättre om man jämför med spelet i våras, framförallt att argentinarna alltid finns som en "sista utväg". Alla dessa alternativ fick Djurgårdarna att stundtals stå som åskådare. Man sprang och jagade men visste inte vad man jagade. Sjölund som skulle radera ut Dulee hängde inte med i svängarna samtidigt som de defensiva mittfältarna Komac och Arneng vid fler än ett tillfälle stod och signalerade "det är din yta" frustrerat till varandra. Tur i oturen för Djurgården var att pitbullterriern Kenny Pavey inte var närvarande på högerkanten då han med stor sannolikhet hade kört över den s.k. fotbollsspelaren Jan Tauer. Däremot så kan det ju även sägas från Djurgårdens håll att Aki Riihilahti saknades på mitten. Khari Stephenson, som återigen slarvade, hade nog haft en värre dag på jobbet då. En mindre lyckad dag i blåränderna hade Enrico som såg ut att sakna sin vänsterkant och Patrik Karlsson hade inga problem att plocka bort honom.

Hursomhelst, AIK fortsatte att rulla boll och förde spelet. Tamandi, Valdemarín, Johnson och Tjerna var alla nära att göra mål. Dock så omvandlades inte det massiva bollinnehavet (65%) i det antal farliga chanser som spelet speglade. På så sätt så var det en typisk derbymatch där den extra sekunden inte ges. I AIK så hade både Khari och Pablo Monsalvo behövt den och det var inte så förvånande att just de två byttes ut senare. Däremot så var det inte alls en typisk derbymatch i att det brukar tacklas mycket. Anledningen till det var att AIK fokuserade på spelet samt att domare Martin Hansson, vars insats berömdes av såväl Nicklas Carlsson som Markus Johannesson efter matchen, satte ribban direkt för Djurgården genom tidiga kort (på deras defensiva mittfältare) vilket påverkade deras planerade tuffa spel. Ironiskt nog så var det tre spelare i Djurgården som hade känningar. Mattias Jonson och Mikael Dahlberg var ute och fick omplåstring. Den senare kände att han inte kunde fortsätta och ersattes av "14-miljonersmannen" som det spekulerats vilt kring om det verkligen är den riktiga Qurino. Det visade han tyvärr nästan omgående då han utnyttjar en försvarsmiss från AIK på offensiv hörna. Det hände ifjol hemma mot Helsingborg när Daniel Tjernström fick tävla mot Luton Shelton i sprint. Igår var det en rättvänd Qurino som tävlade mot en felvänd Patrik Karlsson. 0-1 och jäkligt surt. Daniel Örlund kunde ha sprungit ut vid situationen och avvärjt men valde tveksamt att stå kvar. Örlund som verkar ha "djurgårdsnerver" när han senare fick alla AIK:are att tappa andan när han osäkert tar ner Tauers chansboll. Målet lyfte Djurgården som fick mer boll och där Qurino och Jones försökte vara kreativa framåt. Matchen stod och vägde spelmässigt för första gången i matchen efter AIK:s övertag. Då kliver Dulee Johnson upp i banan och passar Óbolo som iskallt väljer bollen passera, vilket ställer Djurgården, till Valdemarín som slår till direkt. 1-1 med kvarten kvar att spela. Detta gav luft i vingarna till AIK som återigen tog tag i taktpinnen. Man bytte in Mats Rubarth som visade lite av sitt register och Daniel Mendes, två offensiva byten. Tyvärr så gick Daniel Mendes sönder omgående efter 5min och man tvingades byta in högerbacken Markus Jonsson på mittfältet. Noterbart att mittfältaren Pierre Bengtsson valdes bort på bänken. Rubarth hade i den 90:e minuten efter förspel av argentinarna den bästa chansen att göra 2-1.

Oavgjort i derbyt alltså. Det känns givetvis tungt då AIK hade övertaget spelmässigt, vilket även var fallet i vårderbyt. Dock ska man inte glömma att man faktiskt hämtar in ett underläge, det kunde slutat värre igår. Under dryga kvarten, mellan målen, så trodde man inte att det var sant. Men jag säger som Novakovic sa efter matchen i att om AIK hade gjort första målet så hade man vunnit. Djurgården visade inget intresse för att göra mål utan ställde upp som Kalmar FF. Defensivt med 7-8 man för att kontra med 2-3 individuellt skickliga. Mattias Jonson som ytter var till exempel räddande ängel i försvaret (!) när Valdemarín hade en farlig chans. AIK stod för båda målen i den här matchen. Ett klassmål framåt och ett grovt misstag bakåt.

Djurgårdarna snackade om att det var ett rättvist resultat sett över hela matchen. Med andra ord så var de givetvis nöjda med resultatet till skillnad mot AIK-lägret. Jag undrar fortfarande vad de syftar på i vad som var rättvist, de hade ingenting jämförelsevis. Man spelar ju som Wimbledon i England, typsikt tidig 90-talsfotboll, och det är förvånande att man ligger där man faktiskt gör, i toppen. Tabellen ljuger inte och det är klart man ska vara nöjda i Djurgården. Men jag håller med Norling i hans påstående att det som skiljer lag i denna serie är de som har ett eget spel kontra de som destruktivt anpassar sig efter motståndarna och spelar på kontring. Det senare är inte så förvånande för lag med små resurser (läs: Gefle och Trelleborg) som det är när 2000-talets lag Djurgården gör det. De som jag tycker har en egen tydlig spelidé, som även fungerar, idag är förutom AIK även regerande mästarna Elfsborg och Hammarby. Inte så förvånande att det är just dessa tre lag som ligger bäst till för avancemang i UEFA-cupen.

Jag vill passa på att ge cred till Dembo i Djurgårdens mål som var riktigt bra och överglänste Örlund. Tillsammans med Halmstads Magnus Bahne så har han varit seriens bästa målvakt i år. Sen att mittlåset Johannesson-Kuivasto fungerade var även det givet. Även de tillhör allsvenskans toppsikt. Denna magiska triangel är anledningen till att Djurgården ligger i topp. Dock tycker jag Nils-Eric Johansson var planens bästa back (troligtvis extra taggad efter att ha fått stå över borta mot Tel Aviv). Till skillnad mot derbyt mot Hammarby så var han den stabila ledare där bak som behövs. Avancemang i banan och uppspel var felfria dessutom. Nicklas Carlsson var som han alltid är, stark bakåt. Däremot så klickade inte hans uppspel, även om han redde ut dessa, och Norlings petning av honom blev allt mer tydlig. Tror för övrigt att det är just denna position som AIK vill förstärka till nästa år, en mittback bredvid Nisse där Arne blir back-up. Var är Vågan Rönning föresten? Apropå positioner, antalet anfallare bakom argentinarna är just nu minimal, Gerndt (som inte varit uttagen i truppen på länge) och…ja vad har vi?

Dulee Johnson var bäst på planen igår då han dominerade det centrala mittfältet och fick göra lite som han ville. Han tog hand om både hans och Kharis roll såg det ut som. Vid vissa tillfällen så var det plural djurgårdare som försökte ta bollen av honom utan att lyckas. Dortmunds scouter som fanns på plats blev nog inte direkt mindre imponerade av den här matchen. Óbolo började svagt (i hans mått mätt) under den första halvleken för att sen vissa vad han kan i den andra. Valdemarín är en av allsvenskans bästa strikers, om inte rent av den bästa, och han levererade även i detta derby. I honom och Óbolo har AIK en 'credit rating', näst intill garanti för mål. Med tanke på Kharis sviktande form så blir man ännu gladare att AIK har förlängt ytterligare 2 år med Tjerna. Till nästa match, Khari och Monsalvo (som kommer bli bättre) ut och Pavey och Rubarth in om ni frågar mig.

Som sagt, energin fick inte det utlopp som man hoppades på då det blev ett oavgjort resultat. Ingen rycker i tabellen då det allt jämnt bara skiljer enpoängare bland lagen. Vem som blev derbyhjälte? Sebastian Eguren i Hammarby som stoppade Elfsborg från att rycka i tabellen. Status quo är läget i allsvenskan. Nu håller jag tummarna för Rolle Nilssons FC Gothia i mötet mot formstarka IFK. Men i derbyn kan ju bevisligen allt hända. Ett Wimbledon-spelande lag kan ju tex klara oavgjort mot ett Arsenal-spelande lag, vi såg exempel på det igår.

Andra bloggar om: Allsvenskan, AIK, Djurgårdens IF, derby