Allsvenskan: Djurgårdens IF vs AIK 3-1

Dulee log lugnt samtidigt som han viftade upp och ner med händerna mot Norra. Nicklas Carlsson småflinade på traditionsenligt sätt. Brassarna Wilton och Mendes likaså, som båda personifierar solstrålarna själva i ansiktena. Tamandi hånlog. Ja till och med Herr Norling bjöd på ett stort leende. Ett leende som var mer än just bara ett leende. Och varför skulle han och samtliga AIK:are inte le?

En tredjedel, dvs. ca 30min, hade spelats av måndagens Stockholmsderby mot antagonisterna tillika lillebröderna Djurgården. Ett derby som för övrigt rankas som det 28:e hetaste i hela Europa. Kanske inte låter så imponerande, en 28:e plats, egentligen. Men då har man inte i åtanken hur många derbyn som finns i alla länder, ligor och seriesystem. En hel del minst sagt. För att förstärka den rivalitet som återspeglas i detta Stockholmsderby så kan det nämnas att kända derbyn som Atletico Madrid – Real Madrid, Barcelona - Espanyol, CSKA Moskva – Spartak Moskva, Juventus – Torino, Boavista – Porto, Bayern München – 1860 München tillsammans med de engelska derbyna i Bristol och Sheffield alla återfinns längre ner i listan. Kort och gott så är detta det hetaste derbyt i hela Nordeuropa om man bortser från de brittiska öarna.

AIK hade till matchen ytterligare fyllt sin skadelista med två namn, Rubarth och Hulsker, samt att man i den uttagna truppen inte hade två superfräscha spelare i Haynes och Pavey. Man hade all rätt att vara lite orolig över laguttagningen och för den delen formationen. Startelvan och truppen fick man nys om först halvtimmen innan avspark. Formationen såg man först när matchen var igång, typiskt 'Herr Norling'-manér förstås. Jag hade under gårdagen dock fått till min kännedom att Rubarth och kanske även Pavey skulle missa matchen. Våra förstaval på respektive kanter borta alltså. En annan satt och spekulerade i hur man skulle ställa upp. Ett alternativ var att sätta bollskicklige Johnson på kanten för att få större tyngd i mitten. Detta blev även fallet. Förutom en given backlinje, brassar på topp och Örlund i målet så började man med ungdomarna Bengtsson och Åhman-Persson. Givetvis var man lite fundersam och orolig om AIK med en halvsargad trupp skulle orka stå upp i ett derby. Derbyn är ju trots allt just derbyn. Allt som har hänt innan läggs åt sidan och försvinner. På så sätt var denna match läglig i tiden för respektive lag då resultaten hittills har varierat. En derbyvinst skulle ge luft under vingarna, arbetsro samt självförtroende för fortsättningen. En förlust däremot. Ja, om det varit lite knackigt innan så…

Tillbaks till leendena efter 30min istället. Var det tillföljd av det mäktiga tifot som hade presenterats innan avspark på Norra Stå? Var det tillföljd av att man hade ledningen med 1-0 genom måltjuven Mendes samt att Åhman-Persson hade haft ett ribbskott? Var det tillföljd av det bleka och stressade spel motståndarna visade upp i kombination med att deras uttalat bäste spelare Mattias Jonson hade fått utgå ? Eller var det tillföljd av att AIK spelade ett spel som fick en att tro att året var 2006? Pick your choice mer eller mindre. Det fanns all anledning att inte bara vara nöjd utan riktigt riktigt nöjd med hur det såg ut. Det inte bara kändes utan det syntes som sagt på planen att spelet från ifjol, med mixade kombinationer och mycket folk i offensiven, var åter tillbaks efter en långvarig frånvaro. Ett spel blandat med kanter och centrala lösningar, där spelare växeldrar och byter positioner, vilket ställer motståndarna.

I det här läget hänger inte Djurgården med alls. Utan att dra för stora växlar så var det klasskillnad när de svartgula rullade ut blåränderna. Det påminde stundtals om de avslutande matcherna mot Göteborg (4-0) och Malmö (3-0) ifjol på Råsunda. Man var nästan mer lycklig över att spelet satt på plats än att man hade ledningen. 2-0 hängde i luften, vilket Åhman-Persson som sagt bevisade med en rungande ribbträff. Djurgårdens defensiva centrallinje var non-existent stundtals. Johannesson och Koivisto hade inte bara kommunikationsproblem med varandra men även med balansspelaren Arneng. Mattias Concha var den enda som stod upp. För övrigt så var han den genomgående bäste hos blåränderna denna dag.

Så händer något. DIF:s Komac trycker ner AIK:s Tjerna med armbågarna. Domare Peter Fröjdfeldt, som satt en hög toleransnivå, låter spelet fortgå. Firma Carlsson-Sandberg blir ställda. Dels av att ingen avblåsning kommer men även att DIF får ett 3 mot 2 läge. Enligt skolboken sticker man på varsin kant och det är då bara att hoppas på Örlund. Istället för 2-0 blev det 1-1. Jag vill poängtera att jag inte lägger någon skuld på domaren då den inledande gruffsituationen återfanns genomgående i matchen. Innan man knappt har svurit klart över kvitteringsmålet så ligger bollen i nätmaskorna igen. En deja vu känsla minst sagt. På samma sätt pressade DIF högt och fick en kontring. Denna gång är det Jones som grovt går över gränsen när han stångas på mittfältet. Fröjdfeldt släpper även denna gång, vilket jag ställer mej mer tveksam till. Tjerna kommer springande med en avsikt, att plocka ut den spelförande djurgårdaren. Istället för avblåsning blir det fördel av boll där tidigare målskytten Sjölund får iväg ett avslut. Ett avslut som går rakt på mål . En boll Örlund ska ta alla dagar i veckan! Den grövsta tabben han hittills har gjort i AIK-tröjan. Den kommer mot ärkerivalen förstås. De snabba målen ger givetvis blåränderna fullt självförtroende efter att ha sett ut som division 3-gäng tidigare. AIK-spelarna är lätt chockade och går ner sig de återstående 10min av 1:a halvlek.

I ärlighetens namn så fanns det förutom Örlunds jättetavla ingenting att klaga på från min sida. Jag har sagt det innan och säger det igen. Med det offensiva spel, med ytterbackar som följer med upp, som AIK spelar kommer det skapas ett par chanser för motståndarna. Första målet från DIF kom just till följd av en sådan där domaren följde sin tidigare nivå. Att klaga på de sista 10min av 1:a halvlek när blåränderna hade tagit ledningen känns också lönlöst. Försvarsmässigt fanns det ingenting att klaga på i 1:a. Jonsson och framförallt Tamandi kom med bra i offensiven. Nicklas Carlsson plockade bort Jones gång på gång. Fläckfri i sina markeringar. Sandberg tog sig an rollen att fördela uppspelen och avancerade uppåt i banan ett par gånger. Bengtsson och Åhman-Persson visade att de kan hantera derbyn på bra sätt. Tjerna vann viktiga kamper på mitten. Kreativa spelarna Dulee och Wilton visade sina kvalitéer och Mendes, ja han gjorde det han skulle, mål.

Jag eftersökte att en viss Pavey skulle komma in dock. Det gjorde han också, omgående. Dock som forward. I början av 2:a halvlek så blev det mer kamp på mitten, där hemmalaget drog in sina kanter för att få större kraft. Att AIK valde att gå offensivt ledde till att det mesta av spelet utfördes just på mitten, vilket ledde till färre antal chanser till en början. Dessutom gick tempot, som var högt i 1:a, ner något. Ju längre halvleken led desto fler steg tog AIK uppåt i banan. Med 20min kvar spelade man handbollsspel runt blårändernas box. Stabilt passningsspel och ytterligare byten i form av att Patrik Karlsson och Haynes kom in gjorde att spelet påvisade att en kvittering var inom räckhåll. DIF redde ut stormen och spelade på kontringar. AIK-försvaret fick ingen rolig uppgift att ta hand om motståndarnas offensiva diamant, Jones-Sjölund(Dahlberg)-Komac(Amoah), som fick ett par gratischanser till följd av AIK:s offensiva satsningen. Farliga chanser kom från AIK i slutminuterna, där 2-2 inte skulle varit orättvist. Istället får Enrico en kontring och kan stänga matchen med 3-1. Ridå ner.

Sammanfattning: AIK hade massivt bollinnehav och förde spelet medan DIF inte hade några klara linjer i spelet fram till målen. Efter dessa så kändes det som att man hittat en 'game plan' då varje försök till anfall skulle reprisera dessa situationer. AIK fick en dipp men kom tillbaka någorlunda. Skott- och hörnstatistiken slutade lika. Ett oavgjort resultat speglade denna tempofyllda tillställning (även om jag subjektivt tycker att AIK var det bättre laget). Men det fråntar givetvis inte DIF segern som spelade smart på kontring. Bäst i AIK, sett över 90min, var Dulee Johnson. AIK har sen debaclet nere i Malmö för varje match spelat bättre. Spelkurvan har pekat uppåt där man varit det förande laget i samtliga efterföljande seriematcher. Resultaten har dock uteblivit då endast 4p på dessa fyra matcher inte speglar det jag talar om. Klyschan att det var stolpe in ifjol och nu är det stolpe ut beskriver det hela, inget extra flyt just nu då man även torskat skitmatcher (Kalmar och Halmstad). Första 30min idag var säsongens bästa, helt klart. Återstår att se om Norling kan fortsätta föra laget framåt då en derbyförlust nog eggar sig fast extra mycket. Nu kommer ett lämpligt landslagsuppehåll där spelare kommer tillbaks efter skador. Rubarth, Khari och Özkan känns alla som spelare som kan gå direkt in i elvan. Även om det inte direkt var något problem idag så oroar jag mej lite över att man kommer att ha "för många" spelalternativ. Detta syftar främst på backuppställning, där vi snart har en skolklass till antalet, och mittfältet med ett flertal högprofiliga alternativ. Det känns svårt att ta ut, samt kombinera, 11 spelare just nu.

Jag har försökt tona ner den besvikelse som jag givetvis känner just nu i inlägget, för att försöka återge en nyanserad objektiv bild. Att det är extralångt inlägget är nog ett sätt att försöka hantera motgången. Att AIK förlorar är nog jobbigt men mot Djurgården känns det extra tungt, sort of a given. Dessutom att vi hade ledning och bra spel gör det hela ännu jobbigare. Nu får man vänta enda tills 24:e september på returmötet.

Edit: Insåg nu själv hur långt inlägget var, orkar dock inte sitta och "sammanfatta" ner det. Cred till er som läst igenom det iaf :-)

Andra bloggar om: Allsvenskan, AIK, Djurgårdens IF